torsdag, juli 09, 2015

Förhalningstaktik som förhandlingstaktik.

Jag minns när kriget i tidigare Jugoslavien pågick och fredsförhandlingar pågick och med en ständigt uppskjuten deadline. Olika besked och förflyttning av skulden, varvat med ”ett nästan färdigt” avtal. Under tiden pågick massavrättningar som vi såg på TV från första parkett i våra vardagsrum. 

Vid annekteringen av Krimhalvön var ryssarna först helt oförstående till snacket om ryska positioner i Ukraina. Ukrainas enda hjälp blev lite sanktioner mot Ryssland men Putin hade inga svårigheter att ljuga rakt in i TV-kameran och försäkra att Ryssland inte var inblandat.
När Krim väl var ockuperat tittade samme Putin rakt in i kameran och medgav att de varit där från början, men att Krim egentligen i praktiken var ryskt. Alltså var skulden Ukrainas.

Även här pågår ”fredsförhandlingar”  medan ”icke ryska soldater” i Östra Ukraina, sakta men säkert förryska landet som ett stående hot från Ryssland så länge Ukrainas folk vill närma sig Europaunionen.  

Vi följde och följer det grekiska dramat med ständigt ny deadline och olika budskap beroende på mottagaren. Att till slut förflytta ansvaret till ett folk som i flera månader bara fått höra hur orättvist behandlade de är och att det rätta svaret i omröstningen skulle ge det bästa förhandlingsläget.

Ja, det framstod bitvis i kampanjen som om den Grekiska skulden var EU:s fel. Tyvärr är det ju alltid befolkningen som får ta ansvaret när landets regering inte kan komma tillrätta med höga kostnader. Nu var dessutom den förre finansministern Yanis Varoufakis så ädel att han avgick för den goda sakens skull. Ingen ursäkt för att han kallat motparten i förhandlingarna för terrorister och annat föga framåtsyftande.  Ingen ursäkt för att de gång på gång tvingat övriga finansministrar sitta i möte och vänta i onödan.

Ingen ursäkt till sitt eget folk, när ett fåtal äventyrare maktspelar med invånarnas framtid som insats.

Dagen innan Grekland avbröt förhandlingarna var man sååå nära en lösning. Ville makthavarna verkligen ha en lösning då? Dagen efter folkomröstningen förväntade sig alla att Grekland skulle komma med nya förhandlingsförslag, men ännu idag efter fyra dagar finns inga förslag.

Man brukar säja att den som har bäst sittfläsk vinner en förhandling, men här gäller det i förlängningen EU som fredsprojekt. Det kanske krävs lite mer än sittfläsk.

Var istället målet att de EU-negativa krafterna skulle stärkas med denna förhalningstaktik? Blir det en Grexit så har man bäddat för att skylla på det osolidariska EU.

Eller orkar de framåtsyftande krafterna i EU ta sig själva och varandra i kragen och föra fredsprojektet vidare?

Jag hoppas det blir så.
Helst med Grekland kvar, men vi måste arbeta för ett starkare samarbete även när något medlemsland inte uppfyller de ekonomiska kraven eller kraven på mänskliga rättigheter.

 

 

Inga kommentarer: