måndag, april 18, 2016

Presskonferens som gav fler frågor än svar.

Idag kallade statsministern till presskonferens där han tillkännagav att han beviljat bostadsminister Kaplans begäran om entledigande.

Men det var egentligen det enda han sa, för i övrigt verkade det vara Kaplan som efter uttalanden och kontakter med extrema krafter, tyckte att han inte kunde fullgöra sina uppgifter. Lövfen upprepade under frågestunden att han beviljat Kaplan entledigande.

Helt oväntat seglade sen nämnde Kaplan in på scenen och verkade inte alls ångerfull. Jag vet vem jag är , vad jag gjort och kan svara för det, sa han, utan att blinka. Han berättade dessutom att han kände förtroende från övriga statsråd och Miljöpartiets språkrör.
Från kommentarerna i studion framkom det också att Kaplan haft kontakter, närstående Turkiets regering och kanske ville man förekomma ytterligare informationer om kontaktnätet.

För bostadspolitiken måste alla förändringar vara till det bättre. Den skada som riskeras är ju det viktiga arbetet med våldsbejakande extremism, men även i arbetet med vardagsförtryck av kvinnor , som tyvärr även setts mellan fingrarna i det officiella Sverige.
Det framkom också efter presskonferensen att flera varningsklockor ringt och att medlemmar som oroats hade meddelat sin oro till partierna.

Fortfarande kvarstår frågan om statsministerns inställning och frågan hur mycket statsministern visste tidigare.

måndag, april 11, 2016

Som att lyfta sig själv i håret.

ÅH vad den svenska modellen används och uttolkas från alla olika håll. "Modellen" används nu av regeringen som ett samlingsbegrepp för ”den gamla goda tiden” , något som många både ledare och förledda gärna vill drömma sig tillbaka till idag.
Den tiden har dock inte funnits, för precis som i gamla herrgårdsromaner ville man aldrig identifiera sig med de fattiga, osynliga, men väl med de som valde och vrakade av den tidens symboler och  rikedomar.

Den svenska modellen var från början ett sätt för arbetsmarknadens parter att stänga ute staten från inflytande. Den bildades i en tid med tullar och begränsad frihandel, alltså i en tid, ganska olik de globaliserade villkor vi har idag. Samarbetsmodellen mellan arbetsmarknadens parter fungerde väl  under de förhållande de bildades.

Liberalerna har försökt att påtala inlåsningseffekter och svårigheter speciellt för mindre företag har när kompetensbehoven förändras över tid. Det bästa vore naturligtvis att modellen kunde moderniseras inifrån, när så många unga behöver tillgång till arbetsmarknaden.

Svenskt näringsliv och LO vädjade till återstående förhandlande parter om att respektera de regler man gemensamt kommit överens om. Säkert med olika motiv, men ett gemensamt. Att behålla makten över avtalen. Socialdemokraterna arbetar i symbios med LO som bidrar med  åtskilliga miljoner och hundratals kampanjarbetare i S- valrörelsen.
Facken har säkert , liksom arbetsgivarens parter , gott om pengar i strejkkassan, men företagen har en ännu viktigare  faktor  att ta hänsyn till. Förtroendet.

Samma sak med säkerheten. Det är ganska obegripligt att man i en så olycksdrabbad bransch som byggnads, håller fast vid ackordslöner. Det måste ju bidra till en ökad risk för olyckor. Vid det inslaget jag så på nyheterna, verkade det också som om det var de äldre arbetarna som hårdast bet sig fast vid ackord för lönesättning.

När ska  den svenska modellen också bli en modern modell som inkluderar yngre medarbetare och ger möjligheter för de som ännu ej fått sitt första jobb.
Nu verkar snarare den svenska modellen i socialdemokratisk tappning åter innebära en ofantlig offentlig sektor. Vi vet att det innebär skattehöjningar och försämrad konkurrenskraft.  Senast socialdemokraterna regerade myntades uttrycket ”jobblös tillväxt” .

Efter många års internationell ekonomisk kris vänder nu konjunkturen när människor åter börjar handla och när den gamla bilen ska bytas ut. Alliansen lade grunden för en god ekonomi och tillväxt genom företagande.
Det är nu Sverige ska underlätta för företagen att anställa rätt kompetens och samla i ladorna inför nästa lågkonjunktur. Det kommer inte att hända med en socialistisk regering.

Självklart behövs fler lärare, sjuksköterskor och investeringar i välfärden  när befolkningen ökar. Det är ingen extra satsning på välfärden , utan en nödvändig anpassning till verkligheten. Som en långsiktig arbetslöshetssatsning är det ungefär lika effektivt som att försöka  lyfta sig själv i håret.

Den svenska modellen har blivit något bekvämt att luta sig mot när S-regeringen  inte har en trovärdig politik för framtiden.

 

fredag, april 01, 2016

Ett EU i två takter?

Efter ett 20-årigt medlemskap i EU odlar fortfarande många  svenska makthavare ett ointresse och en misstro till det Europeiska samarbetet. Jag har dock aldrig sett dem presentera ett alternativ och dess konsekvenser.

EU hålls aldrig fram när det gäller de stabila räntor och den stabila ekonomi som varit möjlig med det svenska medlemskapet. Det är lätt att glömma hur det var i Sverige innan och lägga alla förtjänster på inrikespolitiken.
Svenska makthavare framhåller ofta EU som konfliktens ursprung, då det ofta är omvärldshändelser som EU ska städa upp då inte enskilda länder eller t.ex. FN klarar av sitt uppdrag.

Värsta exemplet har varit konflikterna i mellanöstern och kriget i Syrien.
De politiska partier och organisationer som försökt försvaga EU allra mest är nu de största påskyndarna till att EU ska lösa alla kriser. Var finns ledarskapet?

Sverige har en bundsförvant i EU som också är en motvillig europé, och snart ska folkomrösta om sitt medlemskap. Det är en rysare.
Storbritannien håller på att skapa både en inrikes kris och ännu en försvagning av EU-samarbetet. Hittills har de inte fått några stora eftergifter och kriget i Syrien ger fler motståndare än anhängare. Oavsett hur de röstar, kommer de att påverka övriga länder under lång tid.

Det kan bli så att EU måste gå fram i olika takt för att i någon mån stärka fredsarbetet för de länder som fortfarande tror på projektet. Som liberal vill jag självklart att Sverige ska tillhöra den del av ett demokratiskt EU som talar med en röst och som i framtiden klarar svåra händelser som vi vet alltid kommer oväntat och i nya skepnader. Hur förbereder svenska makthavare det svenska folket på den valmöjligheten?

Vill du vara med och driva fredsprojektet framåt, eller ska Sverige  även de kommande 20 åren stå med ett ben utanför. Jag vet vad jag vill och tänker jobba för det.