måndag, april 11, 2016

Som att lyfta sig själv i håret.

ÅH vad den svenska modellen används och uttolkas från alla olika håll. "Modellen" används nu av regeringen som ett samlingsbegrepp för ”den gamla goda tiden” , något som många både ledare och förledda gärna vill drömma sig tillbaka till idag.
Den tiden har dock inte funnits, för precis som i gamla herrgårdsromaner ville man aldrig identifiera sig med de fattiga, osynliga, men väl med de som valde och vrakade av den tidens symboler och  rikedomar.

Den svenska modellen var från början ett sätt för arbetsmarknadens parter att stänga ute staten från inflytande. Den bildades i en tid med tullar och begränsad frihandel, alltså i en tid, ganska olik de globaliserade villkor vi har idag. Samarbetsmodellen mellan arbetsmarknadens parter fungerde väl  under de förhållande de bildades.

Liberalerna har försökt att påtala inlåsningseffekter och svårigheter speciellt för mindre företag har när kompetensbehoven förändras över tid. Det bästa vore naturligtvis att modellen kunde moderniseras inifrån, när så många unga behöver tillgång till arbetsmarknaden.

Svenskt näringsliv och LO vädjade till återstående förhandlande parter om att respektera de regler man gemensamt kommit överens om. Säkert med olika motiv, men ett gemensamt. Att behålla makten över avtalen. Socialdemokraterna arbetar i symbios med LO som bidrar med  åtskilliga miljoner och hundratals kampanjarbetare i S- valrörelsen.
Facken har säkert , liksom arbetsgivarens parter , gott om pengar i strejkkassan, men företagen har en ännu viktigare  faktor  att ta hänsyn till. Förtroendet.

Samma sak med säkerheten. Det är ganska obegripligt att man i en så olycksdrabbad bransch som byggnads, håller fast vid ackordslöner. Det måste ju bidra till en ökad risk för olyckor. Vid det inslaget jag så på nyheterna, verkade det också som om det var de äldre arbetarna som hårdast bet sig fast vid ackord för lönesättning.

När ska  den svenska modellen också bli en modern modell som inkluderar yngre medarbetare och ger möjligheter för de som ännu ej fått sitt första jobb.
Nu verkar snarare den svenska modellen i socialdemokratisk tappning åter innebära en ofantlig offentlig sektor. Vi vet att det innebär skattehöjningar och försämrad konkurrenskraft.  Senast socialdemokraterna regerade myntades uttrycket ”jobblös tillväxt” .

Efter många års internationell ekonomisk kris vänder nu konjunkturen när människor åter börjar handla och när den gamla bilen ska bytas ut. Alliansen lade grunden för en god ekonomi och tillväxt genom företagande.
Det är nu Sverige ska underlätta för företagen att anställa rätt kompetens och samla i ladorna inför nästa lågkonjunktur. Det kommer inte att hända med en socialistisk regering.

Självklart behövs fler lärare, sjuksköterskor och investeringar i välfärden  när befolkningen ökar. Det är ingen extra satsning på välfärden , utan en nödvändig anpassning till verkligheten. Som en långsiktig arbetslöshetssatsning är det ungefär lika effektivt som att försöka  lyfta sig själv i håret.

Den svenska modellen har blivit något bekvämt att luta sig mot när S-regeringen  inte har en trovärdig politik för framtiden.

 

Inga kommentarer: