Otrygg kan ju vem som helst bli med en så oförutsägbar politik.
Annika Strandhäll har liksom övriga
S-ministrar haft dubbla budskap inom sitt ansvarsområde.
Hon har anklagat
Alliansregeringens övergång till rehabilitering och arbetsprövning och S har
också år 2015 beslutat att återgå från ”utförsäkringspolitiken”
till den socialdemokratiska modellen med höjda bidrag. Eftersom detta beslut helt logiskt höjt sjuktalen och antal försäkrade, har Strandhäll pekat med hela handen och meddelat ett mål för sjukförsäkring på 9 procent. SJUKFÖRSÄKRINGSKOSTNADERNA SKA NER är det förtäckta budskapet.(lätt jämförbart med hanteringen av LSS) Hon är missnöjd med både försäkringskassan och arbetsförmedlingen, men låter en generaldirektör få ta konsekvenserna av socialdemokratiska misslyckande.
När talet 9 procent ifrågasätts,
angriper hon lite obegripligt för mig, de lägre sjuktalen under
Alliansregeringen som något dåligt. Det är ju dit hon vill komma. Eller är 9 procent
ett lagom politiskt sjuktal? Finns det en vetenskaplig grund för 9 procent i
jämförelse med vetenskap och andra länder?
Sjukvård och arbetsförmedling måste visa på möjligheter. De flesta människor mår bättre av att finnas med i ett socialt sammanhang med arbetskamrater. Ju fortare desto bättre.
Här behövs ju verkligen en kunskapsbas för besluten och en samverkan med sjukvården.
Motsägelsefullt blir det när hon samtidigt sparkar generaldirektören för just det.
Ett handlingsutrymme för
myndighet ska dock styras av de lagar och regelverk som måste gälla lika för alla. Myndigheter får aldrig riskera
rättssäkerheten på handlingsutrymmets bekostnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar