Karlssons äng i ständig planering.

Jag bodde som ung i Malmö på femtiotalet när Segevång, med en byggnad på nästan femhundra meter, byggdes. Vi bodde i angränsande villaområde och jag var för ung för att förstå eventuella protester, men vår isbana försvann och det gillade vi inte. Närmare tvåtusen personer flyttade in, men sen har hushållen minskat och där bor färre idag, tror jag . Men området har inte varit utan problem.

Men hundrameters hus som vid Karlssons äng i Kalmar ska ses i ljuset av omkringliggande bebyggelse och behov av försköning. Dock ska socialdemokraterna stå för sina beslut och inte alltid hänvisa till ev. senare bygglov eller liknande. Den som följer regelverket får så klart bygglov.

Jag har alltid betonat vikten av att binda samman nya och gamla områden, så att det inte blir nya barriärer och nya problem, och det är nog så viktigt här. 

Förresten var Liberalerna genom Anna-Britt Wejdsten den första i Kalmar att föreslå  markanvisningstävlan som metod, med Karlssons äng som ev. objekt. Detta var ju mer än tio år sedan, vilket är symtomatiskt med alla ”Kalmarsatsningar ” som marknadsförs som nya med jämna mellanrum, förslagsvis vid valår. Så det är klart att någon gång kanske ”satsningen” bli av.

Men sedan dess har Kalmar kommun många gånger använt sig av markanvisningstävlan vid ny bebyggelse.

Ett minnesvärt  projekt var när Mr Lou skulle lyfta Kalmar och Johan Persson till historieböckerna. Då skulle Karlssons äng bebyggas med kinesisk prägel, som bostad för en del av de ca tvåtusen kineser som skulle arbeta med Kinaprojektet.

Kanske ska vi ändå ska andas ut när pengarna tog slut så snabbt. 
Jag minns nu också att vi alla av kommunalrådet fick en svensk flagga, sammansvetsad med en kinesisk flagga, att bära på kavajen som en vänskaplig symbol. Var har jag den?
Hittar jag den ska jag fotografera den till bloggen.

Det jag fortfarande är oroad för är att alla infartsvägar görs om till stadsgator. Nu även Norra vägen.

I stället för att göra bussfil, också med möjlighet för utryckningsfordon att komma fram lättare, och möjlighet till framtida kapacitetsmöjligheter, får bilarna i Kalmar allt mindre plats.  

T.o.m. Södra vägen, stans farligt gods led ner till hamnen, är nu en stadsgata där stora fordon med farlig last ska snirkla sig runt i snålt dimensionerade rondeller och genom korsningar som också ”planerats” för en modernisering  i snart 20 år.

Redan när den byggdes första gången skrev vi reservation om vikten av säker framkomlighet, men ändå fick man sen rätta till ”stadsgatan” för mer än sex miljoner. Helt i onödan.

 Men så blir det i en kommun som inte haft någon trafikplan.