En dag för eftertanke

Idag är det 20 år sedan den så kallade Backabranden, där 63 människor omkom och 200 skadades fysiskt. Hur många som bär på inre ärr från traumat går inte att räkna, så klart, då så många ungdomar med sina nära och kära drabbades för hela livet. Många träffas idag och tar stöd av varandra.

Det är så klart lätt att vara efterklok, men hur många gånger har inte människor klämt in sig i små utrymmen och festat loss. Det blir trångt och trevligt! Men så klart livsfarligt när något händer.
Här fanns nästan 400 människor i en lokal för max 150 personer.

Jag har i mitt arbete planerat och hanterat tänkbara katastrofer och följde så klart räddningsarbetet via media också ur den synvinkeln. Detta hände i den tid då antal vårdplatser skulle minskas ner kraftigt, men ännu ej fått full effekt. Det gick att koordinera och bereda plats, men en så omfattande katastrof ställer stora krav på samordning och ledarskap.

Idag är marginalerna på sjukhusen så små, att koordinatorer kan  behövas vid minsta påfrestning.

Man kan se vid intervjuer att det än idag finns också brandmän och annan räddningspersonal,  där detta trauma snabbt väcks igen.

Har vi lärt oss något av denna brand.
Jag tror det.

Kontrollerna och bestämmelserna finns. Men fyra ungdomar som tände på var det som krävdes för att tragedin skulle inträffa. Det är inte svårt att föreställa sig alla  frågor som uppstod efter branden.

Jag kollar alltid nödutgången när jag bor på hotell. Går dörren att öppna. Är den blockerad på andra sidan?

Det enda vi vet är att nästa tragedi kommer att ha en orsak och ett händelseförlopp som vi inte hade väntat oss.

Men vi kan stanna upp och värdera det liv vi har just nu.