På några månader jämnades ekbackar med marken och vips! stod där hus med tusentals lägenheter. I område efter område.
Det
var bostadsbrist och brist på sjuksköterskor då, precis som idag. Jag fick
förtur en tvårumslägenhet i Vårberg om jag började arbetet som sjuksköterska på
Södersjukhuset.
På
mottagningen, rådde högt tempo. Målet
var att varje patient skulle ta mindre än tre minuter.
Fem
patienter med sårskador sattes på rad bakom en skärm och fick gå fram en efter
en. Integritet ? nej.
Som
sjuksköterska lärde jag mig att lyssna på läkarens intervju och skriva det
recept eller den remiss, som läkaren sen signerade, och informera om åtgärd innan vi sprang vidare till
de fem rum där patienterna med olika tillstånd låg avklädda och väntade på oss.
Sen åter till sårskadorna. Så sprang vi runt dag efter dag.
Någon
gång under dagen kom kraftigt drogade män
med en ännu värre drabbad mellan sig. De gick bara förbi alla andra och satte
sig framför läkaren och hotade gärna oss om kompisen inte fick den behandling de
ville. Märkligt nog var det vardag och ingen jagade upp sig.
Två
dagar i veckan var det ortopedi och om man var placerad i behandlingsrummet
gipsade man dagen lång. Fredagen avslutades dagen med att gipsa om de som hade
varit på avlusning och där lössen flytt in under gipsen.
Senare
när jag specialiserat mig till narkossjuksköterska, fast då läste vi samtidigt
till operations och intensivvårdssjuksköterska, öppnade Huddinge sjukhus och
det var väldigt frestande att börja där. Där var det inte heller svårt att få
jobb.
Ännu
mindre personal.
Tre nyfärdiga narkossjuksköterskor och en avdelningssköterska som arbetat i missionen i massvis med år. Det tog lång tid innan vi fick förstärkning.
Det var ett politiskt beslut att Huddinge operationsavdelning skulle öppnas och kirurgerna kom i huvudsak från Serafimerlasarettet.
Tre nyfärdiga narkossjuksköterskor och en avdelningssköterska som arbetat i missionen i massvis med år. Det tog lång tid innan vi fick förstärkning.
Det var ett politiskt beslut att Huddinge operationsavdelning skulle öppnas och kirurgerna kom i huvudsak från Serafimerlasarettet.
Sjukhuset
var som en allmän plats där det kunde sitta hela gäng och hänga i korridoren
när man ryckte ut till akuta fall på natten. Ingen hade koll på de som rörde sig inom sjukhuset, och så är det nog på de flesta ställen idag också.
På
70-talet skulle föräldrar inte sätta gränser. Det var en låt-gå-mentalitet.
Det
var en utbredd droganvändning . Man kan undra över drogpolitiken eftersom människor fortfarande drogar och dör som förr. Ofta hade vi vakter som avväpnade patienter och
anhöriga som skulle vistas på Huddinge akutmottagning.
Så jag
känner igen det mesta idag från då. Skillnaden är att vapnen på gatan är fler och respektlösheten ännu större.
Den största skillnaden är dock att då fanns inte internet. Ingen mer än vi som arbetade på sjukhusen såg just den akuta effekten av miljonprogrammet.
Men vad har vi lärt oss?
En
skola med låt-gå-princip som normaltillstånd. Man kunde upptäcka i fyran att
skolbarn inte kunde läsa.
Att
skolbarn inte fick grundläggande behov tillgodosedda såg jag även senare i Kalmar
kommun. Vi liberaler skrev för mer än
tio år en motion om läsa-skriva-räknagaranti som inte föll i god jord.
Nu
ska vi se hur mycket vilja det ligger bakom S-garantierna mer än tio år senare.