Vad har vi lärt av miljonprogrammen?

Jag bodde i Stockholm på 70- talet när miljonprogrammen startade.
På några månader jämnades ekbackar med marken och vips! stod där hus med tusentals lägenheter. I område efter område.

Det var bostadsbrist och brist på sjuksköterskor då, precis som idag. Jag fick förtur en tvårumslägenhet i Vårberg om jag började arbetet som sjuksköterska på Södersjukhuset.

På mottagningen,  rådde högt tempo. Målet var att varje patient skulle ta mindre än tre minuter.

Fem patienter med sårskador sattes på rad bakom en skärm och fick gå fram en efter en. Integritet ? nej.

Som sjuksköterska lärde jag mig att lyssna på läkarens intervju och skriva det recept eller den remiss, som läkaren sen signerade, och informera om åtgärd innan vi sprang vidare till de fem rum där patienterna med olika tillstånd låg avklädda och väntade på oss. Sen åter till sårskadorna. Så sprang vi runt dag efter dag.

Någon gång under dagen kom  kraftigt drogade män med en ännu värre drabbad mellan sig. De gick bara förbi alla andra och satte sig framför läkaren och hotade gärna oss om kompisen inte fick den behandling de ville. Märkligt nog var det vardag och ingen jagade upp sig.

Två dagar i veckan var det ortopedi och om man var placerad i behandlingsrummet gipsade man dagen lång. Fredagen avslutades dagen med att gipsa om de som hade varit på avlusning och där lössen flytt in under gipsen.

 Senare när jag specialiserat mig till narkossjuksköterska, fast då läste vi samtidigt till operations och intensivvårdssjuksköterska, öppnade Huddinge sjukhus och det var väldigt frestande att börja där. Där var det inte heller svårt att få jobb.

Ännu mindre personal.
Tre nyfärdiga narkossjuksköterskor och en avdelningssköterska som arbetat i missionen i massvis med år.  Det tog lång tid innan vi fick förstärkning.
Det var ett politiskt beslut att Huddinge operationsavdelning skulle öppnas och kirurgerna kom i huvudsak från Serafimerlasarettet.

Sjukhuset var som en allmän plats där det kunde sitta hela gäng och hänga i korridoren när man ryckte ut till akuta fall på natten. Ingen hade koll på de som rörde sig inom sjukhuset, och så är det nog på de flesta ställen idag också.

På 70-talet skulle föräldrar inte sätta gränser. Det var en låt-gå-mentalitet.

Det var en utbredd droganvändning . Man kan undra över drogpolitiken eftersom människor fortfarande drogar och dör som förr. Ofta hade vi vakter som avväpnade patienter och anhöriga som skulle vistas på Huddinge akutmottagning.

Så jag känner igen det mesta idag från då.
Skillnaden är att vapnen på gatan är fler och respektlösheten ännu större.

Den största skillnaden är dock att då fanns inte internet. Ingen mer än vi som arbetade på sjukhusen såg just den akuta effekten av miljonprogrammet.
Men vad har vi lärt oss?

En skola med låt-gå-princip som normaltillstånd. Man kunde upptäcka i fyran att skolbarn inte kunde läsa.

Att skolbarn inte fick grundläggande behov tillgodosedda såg jag även senare  i Kalmar kommun.  Vi liberaler skrev för mer än tio år en motion om läsa-skriva-räknagaranti  som inte föll i god jord.

Nu ska vi se hur mycket vilja det ligger bakom  S-garantierna mer än tio år senare.