söndag, juni 26, 2016

Ledarskap och kraftsamling, tack!

Jag har fördjupat mig i detta med ledarskap tidigare, men skolexemplet på bristande ledarskap har David Cameron visat. Han satte Storbritanniens , och flera länders framtid på spel för att klara det egna skinnet och det egna partiets sammanhållning.

Nu valde britterna att rösta för utträde ur EU. Istället för att då ha en strategi  med en plan B och en förhandlingsorganisation på plats väljer Cameron att gå och överlämna förhandlingarna med EU till en väldigt oviss framtid. Ovisshet är det dyraste och farligaste som finns , men ett allmänt missnöje med både eliten i det egna landet och i EU har nu styrt Storbritannien mot en Brexit. Först nu verkar en del förstå vad de faktiskt gjort och den näsbränna de ville ge eliten, kan nu drabba dem själva, politiskt och ekonomiskt. De kommer snart att också att inse att de inte kan stoppa den oönskade invandringen, men istället sakna alla hårt arbetande invandrare som idag är med och bygger deras land.
De som kampanjat för utträde verkar lika tagna på sängen och har inte heller en plan för vilka  avtal de vill se i förhandlingarna. Det är t.o.m. så att politikerföraktet kan förvärras när inget parti tar ledarskapet och rätar upp det förvånade missnöjet. Det innebär att den tid av osäkerhet fram till ansökan om utträde och förhandlingar, som EU nu vill korta ner, kommer att förhalas så långt det går av "ledarskapet" i Storbritannien.
Dessutom är länder som Irland och Skottland omedelbart berörda, och de vill inte lämna EU. Den ende som kan gläds åt att EU:s länder och samarbetet  nu är försvagat, är  de ledare som nu kan ta både säkerhetspolitiska och ekonomiska fördelar av röran.

Därför är det nu viktigt att EU:s kvarvarande 27 medlemsländer kan samla sig och på allvar diskutera hur varje land lever upp till de solidaritetsförklaringar och värderingar som  man faktiskt förbundit sig att leva efter. 
Midsommar år 2016 var en het sommar i alla bemärkelser.  Sverige har varit ett medlemsland i 20 år. Förhoppningsvis kan vi om tjugo år se tillbaka på hur EU sorterade bort en del byråkrati och detaljstyrning för att  kraftsamla och lösa de gemensamma problem som vi faktiskt är för små för att lösa enskilt i varje land. Förhoppningsvis blev detta en väckarklocka för många nationella förtroendevalda att visa politiskt ledarskap och förklara besluten, istället för att skylla allt svårt och obehagligt på EU. Förhoppningsvis blev detta också ett uppvaknande för många att inse hur mycket vi har att tacka EU-samarbetet för!

söndag, maj 08, 2016

EUROPADAGEN

9 maj hedrar vi minnet av alla de som offrade sina liv i kampen mot socialnationalism och en ledare som sållade bort människor som inte passade in i hans vision av tredje riket.

När tyskarna helt överraskande plockade ner Berlinmuren föddes en oro om att Tyskland skulle gå sin egen väg i ett nytt stortyskland med egna ambitioner. Istället fördjupades den europeiska gemenskapen och bildade en europeisk union med bl.a. ekonomisk stabilitetspakt, valutaunion för de som så ville, och ett tätare utrikespolitiskt samarbete.  Orsaken kan sökas i två visionära ledare Mitterand och Kohl som båda trodde på EU som ett fredsarbete.

Återföreningen innebar en enorm påfrestning för både Tyskland och EU, men det var ett av de viktigaste händelserna även för  Sverige, eftersom vi nu i huvudsak har demokratiska grannar.

Unionen har genomgått många påfrestningar, och 28 länder försöker under den största flyktingvågen sen andra världskriget att enas vid sammanträdet istället för på slagfältet. Det är definitivt inte bra att Turkiet ska rädda den fria rörligheten i EU och det känns inte bra att Ryssland är en krigande part i både Syrien och Ukraina. Putin avvaktar varje spricka i EU, för att kunna liera sig med något land, och bli en förhandlingspart, som Turkiet.

Det vore en lätt sak för EU att dela på ansvaret för de flyktingar som nu kommit, men nu som då, har nationalister till både höger och vänster ett stort fäste i EU:s medlemsländer, och väldigt få ledare vill se människor från andra kulturer i sina länder. De vill också försvaga EU och därför finns nu ingen rådighet när det krävs tuffa beslut. Ändå borde de flesta med öppna ögon kunna se att det är de öppna demokratierna som utvecklas bäst.

Vi ser ofta förundrat tillbaka på  trettiotalet, som om det var en tid då alltför många människor var ovetande om vad som hände. Vi läser mängder av böcker från den tiden, för att fatta vad som hände.

Idag ser vi hur människor som flytt skickas in i läger där de förvaras i väntan på vad? Vad gör det med dessa människor. Vilka böcker kommer de som överlever att skriva?
Vad kommer människor om fyrtio år att tänka om vår tid, och hur vi tog emot flyende människor?

Vad kommer EU att vara om fyrtio år?
Britterna gör ett vägval i juni. Blir det en ”Brexit”  kommer  en tid med förhandlingar, där varje eftergift till Storbritannien kommer att följas av krav från övriga medlemsländer. England har redan flera undantag, så deras förhandlingsposition är inte stark. Hur gör Irland? Obama var väldigt tydlig med att när det gäller att förhandla fram ett separat frihandelsavtal får England ställa sig i kön. Ingen gräddfil där ifall de går ur EU. Det är inte någon som kan förutse konsekvenserna av ett utträde, men kanske blir det så att Englands utträde istället övertygar länderna om att de som är kvar vill ha ett starkare samarbete.
 
Om fyrtio år kanske Europadagen även i Sverige uppmärksammas på det sätt den förtjänar, men de som lever då kan också överraskas och få se ett  Europa som blomstrar både ekonomiskt och humanitärt. Det hoppet måste vi hålla fast vid.

 

 

måndag, april 18, 2016

Presskonferens som gav fler frågor än svar.

Idag kallade statsministern till presskonferens där han tillkännagav att han beviljat bostadsminister Kaplans begäran om entledigande.

Men det var egentligen det enda han sa, för i övrigt verkade det vara Kaplan som efter uttalanden och kontakter med extrema krafter, tyckte att han inte kunde fullgöra sina uppgifter. Lövfen upprepade under frågestunden att han beviljat Kaplan entledigande.

Helt oväntat seglade sen nämnde Kaplan in på scenen och verkade inte alls ångerfull. Jag vet vem jag är , vad jag gjort och kan svara för det, sa han, utan att blinka. Han berättade dessutom att han kände förtroende från övriga statsråd och Miljöpartiets språkrör.
Från kommentarerna i studion framkom det också att Kaplan haft kontakter, närstående Turkiets regering och kanske ville man förekomma ytterligare informationer om kontaktnätet.

För bostadspolitiken måste alla förändringar vara till det bättre. Den skada som riskeras är ju det viktiga arbetet med våldsbejakande extremism, men även i arbetet med vardagsförtryck av kvinnor , som tyvärr även setts mellan fingrarna i det officiella Sverige.
Det framkom också efter presskonferensen att flera varningsklockor ringt och att medlemmar som oroats hade meddelat sin oro till partierna.

Fortfarande kvarstår frågan om statsministerns inställning och frågan hur mycket statsministern visste tidigare.

måndag, april 11, 2016

Som att lyfta sig själv i håret.

ÅH vad den svenska modellen används och uttolkas från alla olika håll. "Modellen" används nu av regeringen som ett samlingsbegrepp för ”den gamla goda tiden” , något som många både ledare och förledda gärna vill drömma sig tillbaka till idag.
Den tiden har dock inte funnits, för precis som i gamla herrgårdsromaner ville man aldrig identifiera sig med de fattiga, osynliga, men väl med de som valde och vrakade av den tidens symboler och  rikedomar.

Den svenska modellen var från början ett sätt för arbetsmarknadens parter att stänga ute staten från inflytande. Den bildades i en tid med tullar och begränsad frihandel, alltså i en tid, ganska olik de globaliserade villkor vi har idag. Samarbetsmodellen mellan arbetsmarknadens parter fungerde väl  under de förhållande de bildades.

Liberalerna har försökt att påtala inlåsningseffekter och svårigheter speciellt för mindre företag har när kompetensbehoven förändras över tid. Det bästa vore naturligtvis att modellen kunde moderniseras inifrån, när så många unga behöver tillgång till arbetsmarknaden.

Svenskt näringsliv och LO vädjade till återstående förhandlande parter om att respektera de regler man gemensamt kommit överens om. Säkert med olika motiv, men ett gemensamt. Att behålla makten över avtalen. Socialdemokraterna arbetar i symbios med LO som bidrar med  åtskilliga miljoner och hundratals kampanjarbetare i S- valrörelsen.
Facken har säkert , liksom arbetsgivarens parter , gott om pengar i strejkkassan, men företagen har en ännu viktigare  faktor  att ta hänsyn till. Förtroendet.

Samma sak med säkerheten. Det är ganska obegripligt att man i en så olycksdrabbad bransch som byggnads, håller fast vid ackordslöner. Det måste ju bidra till en ökad risk för olyckor. Vid det inslaget jag så på nyheterna, verkade det också som om det var de äldre arbetarna som hårdast bet sig fast vid ackord för lönesättning.

När ska  den svenska modellen också bli en modern modell som inkluderar yngre medarbetare och ger möjligheter för de som ännu ej fått sitt första jobb.
Nu verkar snarare den svenska modellen i socialdemokratisk tappning åter innebära en ofantlig offentlig sektor. Vi vet att det innebär skattehöjningar och försämrad konkurrenskraft.  Senast socialdemokraterna regerade myntades uttrycket ”jobblös tillväxt” .

Efter många års internationell ekonomisk kris vänder nu konjunkturen när människor åter börjar handla och när den gamla bilen ska bytas ut. Alliansen lade grunden för en god ekonomi och tillväxt genom företagande.
Det är nu Sverige ska underlätta för företagen att anställa rätt kompetens och samla i ladorna inför nästa lågkonjunktur. Det kommer inte att hända med en socialistisk regering.

Självklart behövs fler lärare, sjuksköterskor och investeringar i välfärden  när befolkningen ökar. Det är ingen extra satsning på välfärden , utan en nödvändig anpassning till verkligheten. Som en långsiktig arbetslöshetssatsning är det ungefär lika effektivt som att försöka  lyfta sig själv i håret.

Den svenska modellen har blivit något bekvämt att luta sig mot när S-regeringen  inte har en trovärdig politik för framtiden.

 

fredag, april 01, 2016

Ett EU i två takter?

Efter ett 20-årigt medlemskap i EU odlar fortfarande många  svenska makthavare ett ointresse och en misstro till det Europeiska samarbetet. Jag har dock aldrig sett dem presentera ett alternativ och dess konsekvenser.

EU hålls aldrig fram när det gäller de stabila räntor och den stabila ekonomi som varit möjlig med det svenska medlemskapet. Det är lätt att glömma hur det var i Sverige innan och lägga alla förtjänster på inrikespolitiken.
Svenska makthavare framhåller ofta EU som konfliktens ursprung, då det ofta är omvärldshändelser som EU ska städa upp då inte enskilda länder eller t.ex. FN klarar av sitt uppdrag.

Värsta exemplet har varit konflikterna i mellanöstern och kriget i Syrien.
De politiska partier och organisationer som försökt försvaga EU allra mest är nu de största påskyndarna till att EU ska lösa alla kriser. Var finns ledarskapet?

Sverige har en bundsförvant i EU som också är en motvillig europé, och snart ska folkomrösta om sitt medlemskap. Det är en rysare.
Storbritannien håller på att skapa både en inrikes kris och ännu en försvagning av EU-samarbetet. Hittills har de inte fått några stora eftergifter och kriget i Syrien ger fler motståndare än anhängare. Oavsett hur de röstar, kommer de att påverka övriga länder under lång tid.

Det kan bli så att EU måste gå fram i olika takt för att i någon mån stärka fredsarbetet för de länder som fortfarande tror på projektet. Som liberal vill jag självklart att Sverige ska tillhöra den del av ett demokratiskt EU som talar med en röst och som i framtiden klarar svåra händelser som vi vet alltid kommer oväntat och i nya skepnader. Hur förbereder svenska makthavare det svenska folket på den valmöjligheten?

Vill du vara med och driva fredsprojektet framåt, eller ska Sverige  även de kommande 20 åren stå med ett ben utanför. Jag vet vad jag vill och tänker jobba för det.

tisdag, mars 22, 2016

Alla kan bidra till demokrati och frihet.


Glad Påsk ! säger vi käckt till varandra.

Är det skamligt att säga en dag som denna? Nej, jag tycker däremot att vi ska ha vett att vara tacksamma för att vi lever i ett land med fred och demokrati. Det är inget vi ska ta för givet, utan tänka på varje dag. Alla kan ge sitt bidrag till friheten. De mördarband som ger sig på människor som är på väg till sina arbeten eller  till nära och kära vill ju inget hellre än att vi blir rädda och slutar glädjas i vardagen.

De vill stärka extremisterna, som tar religionen som motiv för sina  illdåd och de vill bara  splittra samarbeten mellan länder, för att vid rätt tillfälle stärka sin egen makt. Varken genuint kristna eller muslimer  vill förknippas med dessa mördarband.

Medan terroristerna lämnar många tragedier efter sig, kämpar människor på flykt undan krigen i världen med svält , sjukdomar och tusentals barn missar sin skolgång och faktiskt hela sin barndom. Detta är en tragedi som måste förhindras.

Bakom extremisterna och krigen finns en lång svans med missnöjda människor till höger och vänster som gärna riktar sin ilska mot etablerade partier och rika länder. Här har vi mycket att tänka på hur vi ska kunna fånga upp detta missnöje och vända misstro till tillit och framtidstro.

Vi har i Sverige fått se lösningar, som vi aldrig i den värsta mardröm, skulle drömt om  för ett år sedan. Det är ju märkligt att vi kan skicka katastrofhjälp runt halva världen, men inte kan erbjuda familjer med småbarn tält och värme på Europas mark.
Jag är mycket glad att vi liberaler sagt nej till att skilja barn från sina föräldrar. Tar vi från människor all mening och all framtidstro bygger vi ett samhälle som inte jag vill se. Och det finns ljusglimtar.

Hoppfullt är att ur de flesta kriser har EU samlat sig och fördjupat sitt samarbete.

Hoppfullt är att tjänstemännen i kommissionen knegar på medan ministrar åker mellan alla möten. Cecilia Malmström knegar på med frihandelsavtalet och våra liberala parlamentariker driver på för ett mera humant EU. Handelssamarbete har varit den möjliga vägen att bygga relationer mellan människor och fred mellan länder.

 

Hoppfullt är att Europaunionens ledare, trots motsättningar,  träffas och söker samsyn även när det är svåra tider. Vi har i EU en plattform att bygga tillit och förståelse mellan Europas ledare. Den möjligheten måste vi hålla fast vid!

 

 

 

tisdag, mars 08, 2016

Kvinnofrid

Kvinnofrid.

Jämställdhet går framåt i hela världen. Med myrsteg men i Sverige från en högre nivå.
Att kvinnor protesterar är en början, och när männen protesterar med kvinnorna är en viktig kamp igång. Med Internet kan kampen stödjas, men också tyvärr bekämpas.

Utan utbildade och medvetna kvinnor och män blir krig det  största hotet mot jämställdheten internationellt.

I dessa dagar ser vi hur familjer flyr tillsammans, kanske för att det är svårare att återförenas, på grund av att Sverige och Europa står handfallna inför det som sker, och skapar helt oförutsägbara situationer.



De som kämpat för att försvaga EU kan se resultatet av sin politik. Det är lite för sent att bygga ett kraftfullt EU mitt under en kris, men ändå kan vi se att EU gått starkt igenom många svårigheter. Det finns för få verkliga statsmän i EU:s länder idag.

Det finns en statsman och hon är en kvinna.

Varför uppmärksammar vi internationella kvinnodagen?

I Sverige har vi kommit längre, men vi vill fortfarande ha

lika lön för lika arbete.

Nolltolerans mot våld i nära relationer och sexbrott som ju drabbar flest kvinnor.

Bättre arbetsmiljö, även i offentlig sektor, med färre sjukskrivningar

Fler kvinnor i beslutande positioner
Både män och kvinnor ska kunna röra sig ute alla tider på dygnet. Det kan inte vara ok att kvinnor begränsas i sin rörelsefrihet för att inte samhället och vi alla tillsammans kan ombesörja anständighet och  säkerhet.

Den enda vägen till utveckling är kunskap och att samtala om lösningar.

Utbildning även för flickor och kvinnor  är grunden.