För svensk fackföreningsrörelse
kommer aldrig, under några som helst omständigheter, att vika ner sig för
fascismen!
Det var vad LO:s högste ledare
och socialdemokrat sa när han talade på Vänsterns partikongress i veckan som
gick. Säkert sa de tidigare att de aldrig skulle vika ner sig för kommunisterna. För samma inställning hade samma fackförening tidigare till kommunisterna och man
bekämpade dem och konkurrerade på arbetsplatserna. Det är oklart vilken dag de accepterades.
Socialdemokratiska
arbetsplatsombud inledde t.o.m ett
omfattande och uppmärksammat underrättelsearbete för att kontrollera kommunisterna,
och de hölls utanför viktiga nämnder och möten i riksdagen. Känns det igen?
Det
kommunistparti som tidigare och även nu, med namnet Vänstern, är ett stödparti
till socialdemokratiska regeringar var alltså då ett Sovjetvänligt parti, med ett
odemokratiskt förflutet.
Vänsterfalangen
”Reformisterna ” inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i princip samma
partiprogram, och det innebär att S kan tala med en ”regeringsåsikt” och en ”reformiståsikt”.
Anpassade budskap. Makten framför övertygelsen.
Nu talade LO:s högste ledare i veckan på
vänsterpartiets kongress, vilket väl är det yttersta beviset för att Vänstern
förflutna nu har accepterats eller reviderats? V är med S-ledningens medgivande insläppt i den samlade
socialismens politiska värme. V kan genom att bjuda in LO, också inför de egna markera lite mot
S , som man ändå fortfarande ger ett passivt stöd i riksdagen. Det finns ju också en
”papperslapp som vi aldrig kommer att få se”.
Nu
gör V tillsammans med S på samma sätt gemensam
sak mot de som nu hotar att ta väljare S. Man får lätt intrycket att det
för S handlar mer om makt än övertygelse.
När är ett partis bakgrund preskriberat? Eller är det tillåtet att istället gå till angrepp, och diskutera de förslag vi ogillar?
Och
vem har makten att preskribera en bakgrund?