Vi svenskar är verkligen hårt präglade av alltför många års socialistiskt styre. Vi är fostrade att luta oss tillbaka och invänta bidragen.
Ingen märker när den egna valfriheten försvinner, men ropar högt när invanda bidrag försvinner.
Under den värsta ekonomiska krisen i mannaminne (får man säga det utan att det kommer en motion om ett mera neutralt "personminne"), lade Alliansregeringen grunden för den goda ekonomiska situation Sverige har idag. Nu är hela vår omvärld också i en högkonjunktur och under denna eldar socialisterna med ytterligare kostnadshöjningar och bidrag till alla röststarka grupper.
Men röstsvaga grupper, t.ex. med svåra funktionshinder får kämpa allt hårdare för möjligheten till ett uns av frihet.
Alliansregeringens jobbskatteavdrag har kritiserats efter varje inandning finansminister Andersson gjort, men har hon tagit bort den? Hon vet att den minskade skatten för de som arbetar är bra för tillväxten, men skattesänkning passar inte in i en socialistisk retorik.
Hon eldar nu istället under den brasa som konjunktur och låga räntor startat , och om ingen stoppar henne före nästa val, kommer 90-talskrisen i repris. Vi ska då komma ihåg att det var socialdemokraterna som startade den branden också.
Jag skulle kunna fylla flera sidor på skadliga beslut som nu upprepas.
Historien med outbildade lärare som exempel känner vi igen efter åren med sossarnas Wernerssonpengar, då det skulle vara fler händer i skolan. Det är riktigt kusligt att se allt gå i repris bara för att S vill kontrollera våra val och våra liv med bidrag och löften om fler bidrag.
Historien upprepar sig men hur många vill vakna ur denna bekväma slummer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar