Allas ansvar är ingens ansvar

Jag vet inte hur många gånger under de senaste tio åren som jag i kommunfullmäktige väckt frågan om barns psykiska hälsa.

Senaste gången var för snart ett år sedan , då jag också frågade om hur kommunen gav sitt stöd till utbildningen av familjehemsplacerade barn.

Liberalerna har lagt förslag om SkolFam som är en dokumenterat lyckad utbildningssatsning för barn placerade i Familjehem. Detta anser sig inte kommunen ha råd med.
Det är väldigt frustrerande när socialdemokraterna utan att blinka tänker  lägga ut miljoner på en Arena för elitfotbollen i Kalmar.
 

Mina frågor har också gällt hur kommunen tidigt ska uppmärksamma barn som inte mår bra och familjer som behöver stöd och hjälp för att barnen klara sin skolgång på ett bra sätt. Det har som regel skett genom olika samarbeten i projektform, men sedan runnit ut i sanden.

T.o.m revisonen har uppmärksammat att barn fortfarande faller mellan stolarna och svaret från socialdemokraterna på min interpellation i januari lugnade definitivt inte mig. Det ska enligt svaret finnas en central samordnare, men det är helt omöjligt att få ett samlat svar på behov,  kartläggning,  uppklarningsfrekvens efter anmälningar om utsatta barn. Liberalerna kunde ju efter många år få till stånd ett Barnahus, och det är jättebra, men vi måste uppmärksamma tidig ohälsa och otrygghet.

Det ska aldrig behöva gå så långt att barn far illa. Barn ska känna att de vuxna kring dem tar deras ohälsa på allvar.

Uppdraget i delårsrapporten är att ”alla nämnder får i uppdrag att utifrån välfärdsbokslutet arbeta med att förbättra barn och ungdomars psykiska hälsa”

Efter tio år är det fortfarande ingen kartläggning eller ett samlat grepp eller om orsaker, behov och åtgärder.

Så länge stora problem kvarstår borde redovisning på detta område vara en återkommande punkt på kommunstyrelsen dagordning.
Nu blir allas ansvar ingens ansvar.

 

Barn psykiska ohälsa är  ett gemensamt ansvar som måste definieras och samordnas seriöst.