Under ganska många år har regionfrågan funnits som en utredning och jag var, i motsats till många andra, övertygad om att det inte kunde bli beslut redan 2010. Det fanns krafter som ville ha detta klart snabbt och lätt. Glad att det blev fördröjt en mandatperiod!
Men min ingång i den diskussionen var att regionfrågan skulle hinna diskuteras som en het politisk fråga och finnas med på alla partiers agendor. Tyvärr har denna fråga ofta diskuterats som en utvidgad landstingsfråga och man får en känsla att själva geografiska indelningen är viktigast. Förutom en kamp att behålla gamla landstingsterritorier och de i modern tid uppbyggda sjukvårdsregionerna, är det också en kamp mellan staten och regionerna. Så mycket verksamhet silas genom olika EU- projekt som i vissa delar frikopplat staten. Det har inte med s.k. överstatlighet att göra, för med det menas bara att vi tar beslut i majoritet istället för med veto.
Det handlar helt enkelt om vem som sitter på pengarna, och ibland är det staten men i många fall går spåret raka vägen till EU. Självklart får regionerna mera makt om de kan arbeta direkt mot EU, och jag ser inget problem om det är det mest kostnadseffektiva. Vissa områden behöver statlig styrning och internationellt samarbete medan andra beslut flyttar direkt till medborgarna när människor t.ex. kan välja tjänster i snart hela världen om de är bättre än här.
Det svåra är dock att diskutera utan att trampa någon på tårna, för så fort vi närmar oss något konkret så kan det finnas någon som känner sin position hotad.
Fakta är dock att vi i Folkpartiet i länet har diskuterat frågan vid ett storforum och beslutat att vara öppen för alla möjligheter och där länsgränsen inte ska sätta några hinder.
Kalmar kommun har i kommunfullmäktige visat en tydlig vilja att utvidga sin region även väster och söderut. Med detta som grund måste vi både kunna koppla loss oss ifrån gamla sjukvårdsregioner och länsgränser och diskutera fritt vad vi vill med en storregion. Jag har, förutom dessa beslut jag varit delaktig i, en verklig önskan
att det ska bli en riktigt stor region.
Det är nu dags att göra denna fråga så handfast att människor känner sig inbjudan att diskutera och få göra hela resan från början.
Det är viktigt att insyn och öppenhet präglar hela diskussionen och det är dags för arbetsgrupperna att både lyssna och rapportera till folket.
Vad har det nuvarande regionförbundet tillfört som inte kommunerna eller staten kunnat göra själva? Vad kan man ta med sig och vad ska man lämna? Det demokratiska underskottet tycker jag att vi lämnar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar