Att USA:s ekonomi skulle svikta har väl de flesta väntat på, men att varbölderna luktar illa känns ju inte förrän de spricker.
Människor är personligen berörda och det är lätt att förstå hur det infinner sig en handlingsförlamning och en chock initialt. Att profitera politiskt på dessa människor och bygga upp ett katastrofscenarie i denna chockfas, tycker jag är oanständigt.
Att behandla dessa människor som svaga och viljelösa personer är tidigare prövat av socialsisterna och funnet helt kontraprodiktivt. Hörde ett program på radion om en utlandsfödd man som t.o.m. varit så "integrerad" i Sverige att han hade varit engagerad i kommunalpolitiken. Han hade skaffat sig en utbildning som efterfrågas i Sverige, men fick inget jobb. Nu hade han flyttat med familjen till England där han genast blev en del av samhället.
Inte på grund av åtgärder utan på grund av att han fick ett riktigt jobb. Barnen blev därmed också en del av samhället, och de längtade inte tillbaka till den svenska tryggheten. Ändå ropar alla bara på mer av bidrag och åtgärder!
Den svenska modellen som alla värnar, innebär ju att en mängd trygghetssystem sätter igång då människor riskerar att mista sina arbeten. Företag som flyttar företagen till andra länder ska också använda överskottet till skyddsnät när det drabbar de egna anställda. Detta ansvar ska inte skattebetalarna ta över.
Men utöver det har ju alliansregeringen, till skillnad från vänsterkartellen samlat i ladorna under den tvååriga regeringstiden i högkonjunktur. Därför finns nu en buffert för att skapa tilltro till den svenska ekonomin.
I fredags var Thomas Östros inbjuden till SNS i Kalmar. Han är ju en skicklig retoriker och ska ha all respekt för det, men det kändes som om inget var nytt under solen. Gamla socialdemokratiska metoder som mer bidrag och mer "åtgärder" som också visar sig betyda mer "bidrag", när det kommer från vänster. Att socialdemokraterna leker godisregn med insparade pengar är det väl ingen i Kalmar som blir förvånad över. Här känner vi igen politiken.
Regeringen försöker till skillnad från socialisterna att undvika att låsa in människor i åtgärder.
Det tycker jag är hedersamt, men vi svenskar är ju så socialiserade att jag tror de flesta fortfarande vill att man först tar in tusenlappen och låter den registreras, för att man sen ska få tillbaka den lite reducerad som ett bidrag. Kanske också en arbetsmarknadsåtgärd för att hålla uppe de byråkratiska kompetensen? Ibland tror jag att vi alla har blivit bidragsberoende?
Väljer människor då en medicin mot beroendet, eller väljer man en ökad bidragsdos?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar