Nu är årets liberala riksmöte slut och arrangörerna överträffade verkligen alla förvaäntningar. Helt späckat program så vi knappt hann springa mellan alla aktiviteter. Kanske kändes det så i år ialla fall eftersom jag för tre veckor sedan halkade på trottoaren utanför stadshuset och fick en fotledsfraktur. Jag har alltså haft gips i tre veckor och det är nu halvlek, sen ska det röntgas.
Alltså har detninte blivit mycket. "springa" av, utan jag har haft mina kära kryckor som närmaste stöttepelare. Sen har mina partivänner hjälpt mig på alla sätt och tågresan hade jag inte klarat utan deras hjälp med min väska. På hemvägen hade jag en egen tågrutt, så jag fick ta hjälp av ledsagare som hjälpte mig med väskan vid tågbyten. Helt fantastiska var de, och min ledsagare i Linköping hade flera stycken som skulle hjälpas inom nästan samma tidsrymd. Men hon klarade det helt fantastiskt och också med stort engagemang! Helt underbart ochbdessutom hjälpte tågvärdar och andra passagerare mig på ett fantastiskt sätt när de såg att både kryckor och väska blev lite komplicerat.
På hotellet ( Scandic) fixade de t.o.m. snabbt fram en stol till duschen . Det kallar jag service!
Att bryta benet önskar ingen, men det öppnar sig nya världar samtidigt. Jag har träffat på så mycket vänlighet och självklart har jag också upplevt sådant som kan förbättras.
Som t.ex. Kalmarsalens hissknappar på entreplanet. Knapparna är på en pelare mitt i entren och när man väl har hunnit fram till hissdörren slår den igen! Tillbaka igen och trycka... Ja så kan man hålla på och jag fick hjälp med att hålla hissdörren öppen. Men handikappanpassningar är ju till för att vi ska kunna klara oss själv! Man kunde ju inte annat än skratta åt situationen i Kalmarsalen, men skrattet fastnar kanske i halsen för den som alltid är helt beroende av att hjälpmedlen verkligen fungerar i olika situationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar