Beslut på mest effektiva nivå

Efter att ha  lyssnat på debatterna från kandidaterna till Europaparlamentet, så är man ju mäkta  "imponerad" över vad just de svenska parlamentarikerna genomfört i EU. Och i debatten låter det som om allt bra är just ”mitt” förslag och allt dåligt är motståndarens förslag.

Många av prioriteringarna avgörs inte ens i EU.

Partierna ska spara i nya budgeten, och S ska vara "snålast i EU", trots att de föreslår en mängd nya problemområden som de vill lösa på EU-nivå den kommande perioden. Just detta är en av orsakerna till att människor i allmänhet känner väldig skepsis inför arbetet i EU. Det göder också politikerföraktet.

Socialdemokraterna talar för en starkare social utveckling i Europa och Helene Fritzon, S menar att det på vissa sociala områden kan det krävas lagstiftning. Det är verklig socialism att man i frågor som berör familj, kommun och regioner och, frågor som ligger närmst enskilda människor, vill lägga över makten på EU-nivå.  
När socialister  nu misslyckats med välfärdspolitiken i det egna landet, är det bekvämt att lägga över det på EU-nivå. Men EU är inte den lägsta effektiva nivån för välfärdspolitiken. Det är de olika nationella nivåerna.
Var blev subsidiaritetsprincipen av i EU-arbetet?

Klåfingrigheten innebär tyvärr att mindre av europaarbetets tid och pengar kan koncentreras till de gränsöverskridande frågorna.

Ja, när det gäller budgeten var vår liberala kandidat Karin Karlsbro, befriande tydlig med beskedet att satsningar på EU-nivå kräver pengar, som vi annars tvingats satsa på nationell nivå. Men då ska det vara satsningar där samarbetet ger en uppväxling och ett mervärde av de satsade pengarna.