Nu är det sommar- igen

11 juli 2019 samlade sommarregeringen till pressträff och berättade för oss att vi ska kunna klara oss själva i en vecka om samhällsfunktionerna sviktar. Det är verkligen rimligt att vi, som kan gå och stå inte ligger myndigheterna till last när så många människor verkligen behöver samhällets stöd.  

Sverige som land ska kunna klara sig själv i tre månader utan hjälp utifrån.

Det borde inte heller vara så svårt, men vi är väldigt sårbara.  
Inrikesministern har gett tjugo myndigheter i uppgift att utreda behov och kostnader för att höja den civila beredskapen. En utredning.

Redan i augusti för ett år sedan fattade ju regeringen ”ett paket av åtgärder” som skulle stärka landets förmåga under höjd beredskap vid kris och krig. I augusti skrev också socialministern att svensk hälso- och sjukvård ska vara starkt rustad för att möta allvarliga händelser, som stora bränder, smittsamma sjukdomar, terrorattacker och stärkt beredskap. En utredning till.

Försvarsviljan och förmågan vilar på att försvarsmakten kan räkna med att bli snabbt och väl omhändertagna av sjukvården i krig.  

Nu pågår en vanlig svensk sommar och krisen står redan för dörren. Vården larmar inte utan orsak!

Det blir också ganska tragikomiskt när olika psykologer talar om att man ska varva ner lite på jobbet för at få bäst återhämtning på semestern.

De sjuksköterskor som snart går på semester ( om de inte beordras att arbeta kvar) är så uppspeedade av arbetsbelastning att de möjligtvis har nytta av den fjärde semesterveckan. Och de som snart kommer tillbaka efter sin semester kan bara hoppas på att inte minsta ”allvarlig händelse” tillkommer till en redan ansträngd arbetsbörda. Det ser olika ut på olika arbetsplatser för ledarskapet betyder otroligt mycket i en ansträngd verksamhet.

Jag gjorde för flera år sedan en liten enkel studie på hur många av de som slutat som sjuksköterskor som kan komma in och arbeta vid en kris eller krig. Det visar sig att många redan arbetar i samhällsviktig verksamhet och inte enkelt kan kopplas loss för att gå in i vården. Dessutom sker utvecklingen i vården i en rasande takt, så att hoppa rakt in är inte helt enkelt med helt ny teknik och nya läkemedel. Vi ser också att ”just in time” inte fungerar så bra, eftersom vi redan under normala förhållanden får ständiga larmrapporter om att vanliga läkemedel fattas på apoteken.

Fler myndigheter och fler utredningar kan inte ersätta det ansvar befintliga myndigheter redan har för att verksamheterna ska fungera. Man kan nästan tro att sysselsättningsgraden i landet nu hålls uppe av alla utredare.

Från den 1 januari 2018 ska patienter och närstående kunna lämna klagomål och synpunkter på vården direkt till vårdgivarna.

Ivo (inspektionen för vård och omsorg) ska i fortsättningen bara ta hand om de mest allvarliga klagomålen. Inte helt förvånande ökade klagomålen till patientnämnderna medan de minskade till Ivo. Jag tror att i takt med att patientnämnder blir kända, kommer frågorna att öka till vården, och det är bra.

Vården ska lyssna och lära av patienterna, som ju också är de som betalar via sin skatt.

Men när vårdpersonalen larmar om patientsäkerheten är det allvar. Det finns inga genvägar till bättre bemanning, och jag vet att alla i vården blir så förbannade på de s.k. ansvariga som står i TV och bedyrar att de klarar av det, och att det blir bättre. Man behöver ju inte vara ett geni för att förstå varför så många sjuksköterskor slutar när de är som mest rutinerade, men samtidigt blir minst belönade. Ledarskapet betyder väldigt mycket, men ska vården utvecklas , måste också attityden till vårdpersonalen förändras.