Förr
koncentrerades befolkningen till stora vatten och vattendrag, men med
infrastrukturens utveckling kan nu varor och framför allt människor, resa
över hela världen. Många sörjer utarmningen av
glesbygden, men få är beredda att bosätta sig där för att motverka en fortsatt urbanisering. Ska
staten då tvinga fler att bo kvar?
Det är klart att välfärden ska nå
alla i hela Sverige, men kanske måste man tänka om.Bevisligen har inte
dagens utjämning hjälpt mot frånvaro av poliser, läkare eller statlig service i
övrigt.
Tyvärr verkar det som om
socialdemokraternas folkhem med den röda stugan och en ko ställs emot ett urbant
samhälle där människor av fri vilja flyttar samman i allt större gemenskap. Jag
är själv uppväxt med denna röda stuga och en ko, men hur många av dagens barn
har denna drömbild kvar? Jag tycker utspelet om en ogenomtänkt utjämning
snarare blir ett led i en polariseringsdebatt, som verkar vara på modet just nu.
Men jag vill gärna se kor som betar upp ett öppet landskap och jag tycker att jag vill betala för det, klimatdebatten till trots, och även om jag bor i stan. Vill vi ha det, ska vi betala för det.
Utjämningssystemet
har funnits sedan 2005 och är en stor del av statens transfereringar
till kommunerna. Systemet består av fem delar: inkomstutjämning,
kostnadsutjämning, strukturbidrag, införandebidrag samt regleringsbidrag/avgift .
Inkomstutjämningen är den absolut största posten i systemet och svarar för 80
procent av omfördelningen.
Ja
var och en förstår ju att om man skruvar på det ena, så händer det också något
med de andra pengarna. Bidrag och avdrag är också ett sätt att styra människor
i en viss riktning.
Därför
måste man först fråga sig:
Vad
vill vi med dessa bidrag och avdrag? Vill man ge kommunen och regionen incitament för god välfärd till en lägre kostnad, eller straffas dessa av utjämningen? Hur kan vi se de goda exemplen och överföra dem.
Det
finns mycket att tänka på innan man sätter spaden i marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar