Usama bin Ladin är död.
Han slutade inte sitt liv i en grotta utan i en lyxvilla. Kanske ville han hellre minnas som den som levde på flykt under stora umbäranden.
Han har varit en symbolfigur för många rebellromantiker och inspirerat många ungdomar att ta andra människor med sig i döden för "sin sak".
Och hur många har inte suttit fängslade oskyldigt för att de haft någon anknytning till någon som haft en anknytning?
Nu kommer det att skrivas dokumentärer och göras filmer och några kommer att försöka vinna ytterligare trogna anhängare genom att odla hans martyrskap.
För alla de anhöriga till hans offer har det säkert skipats någon form av rättvisa, även om de aldrig får tillbaka sina nära och kära.
Hur nära och kära till de hjärntvättade ungdomar som i "den goda sakens" namn dödat hundratals människor känner sig, vet vi inte. Men vad vi vet är att de funnits i alla sociala skikt i samhället och blivit fångade av ett drömsamhälle som kan uppnås om bara andra individer undanröjs.
Vad vi vet är att den skaran icke önskvärda individer till slut kan vara vem som helst av oss.
Därför ryser jag när politiska ledare och deras svans talar om sitt färdiga drömsamhälle.
Historien förskräcker.
Jag jobbar hellre för ett samhälle där vi enskilda människor kan knega i hop till det vi behöver, och de behoven ser ju väldigt olika ut för oss människor.
Jag drömmer också om en skola som ger så mycket kunskap och framtidstro att människor kan påverka sina samhällen och våga ifrågasätta karismatiska auktoriteter som vill omforma oss att passa in i sitt drömsamhälle. Att fler vågar gå emot när någon mobbas. Att fler vågar se när något barn far illa. Det vore en revolution som räddar liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar