På tal om tillit

Vad är värst?

Att storljuga och lova så mycket och ljuga så fräckt att lögnen knappast kan bemötas, eller att ljuga ofta i så små portioner att lögnerna omärkligt äter sig in i befolkningen.

Vi vet ju nu att om man som ledare kan storljuga ca 4 ggr om dagen så sätter sig lögnen, medan de som protesterar blir de ”onda” och sanningen riskerar att  rinna bort.

Den riktigt stora faran infinner sig när diskussionen i samhället tystnar, och vi överlåter åt en stor och stark riddare att tala åt oss. Ingen går i Sverige ut och demonstrerar på gatan för att vallöften inte hålls. Det vore ju lite uppfriskande

I Sverige har vi sen efterkrigstiden matats med den goda förklaringen i statistiken, medan bristerna  har förminskats.

Innan Sveriges EU- medlemskap speglade vi oss i USA och kunde både tjusas och förfasas över detta land som så många svenskar tidigare emigrerat till för att undfly svälten här i Sverige. Nu förfasas vi av storlögnen.
Efter medlemskapet i EU och fler resor till andra länder, ser vi andra saker, och ser att problem kan lösas på många olika sätt.

Många medlemsländer har utvecklats i raketfart och några ligger (tro det eller ej) före oss på flera välfärdsområden. Sverige har haft stora fördelar av EU- medlemskapet, men vi har också tvingats jämföra oss med dessa länder, vilket inte alltid utfallit till Sveriges fördel.

Sverige har inte heller kunnat devalvera och dopa ekonomin som vi gjort tidigare och en del skyller ekonomin på EU istället för att rikta blicken på Sverige.

Tänk bara de konservativa i Storbritannien som ska investera i 40 sjukhus, om de vinner valet, när de lämnat EU. Så rika blir de då.

Sverige är en liten ekonomi och helt beroende av EU- medlemskapet. T.o.m. SD och V fick kalla fötter när allt fler nationalistiska partier som kandiderade till EU kanske kunde göra verklighet av hot om utträde.

 

Nu finns det som väl är en motrörelse i Europa och liberala krafter vann mark. 

Vi ska stärka de liberala krafterna i Sverige och EU genom att bygga politik på vetenskapens grund och inte lova runt och hålla tunt.

Ett exempel är när S före valet 2014 utlovade att Sverige år 2020 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Vi är nu, efter en extrem högkonjunktur i Sverige och i omvärlden längre ifrån den positionen än när Stefan Löfven blev partiledare. I augusti 2019 hade 23 EU- länder lägre arbetslöshet än Sverige. Vi har hört bortförklaringarna. Eller har vi?

Ska vi skylla Sveriges höga arbetslöshet på EU eller på Socialdemokraterna i Sverige?