Reflektioner en vanlig fredag i ett tryggt land...

Jag beundrar de ryska invånare som på alla sätt kämpar för att Putin inte ska återföra Ryssland till en fullständig diktatur igen. Den ungdomsrörelse han bygger upp är förskräckande i ett framtidsperspektiv.
Nu har han helt lämnat den väg mot demokrati som många med mig trodde på då han första gången äntrade scenen i Moskwa. Tyvärr är det ett mönster vi sett förut.

 Vitryssland kan dock inte ens ge sken av att vara en demokrati.
Att Sveriges Ambassadör i Vitryssland blev utvisad för att ha haft kontakt med oppositionen till landets diktator får väl snarare ses som en komplimang, och en bekräftelse på att han skött sitt jobb.
Men det är så klart ytterligare en länk till friheten som försvinner för landets frihetskämpar.

I den värsta av diktaturer, Nordkorea, vet nog några nu vad en demokrati är, även om "den store ledaren" är deras enda alternativ. Hur ska människor kunna protestera när man lever på några hundra gram ris om dagen och dessutom ständigt är övervakade?
Lyckliga de som finns i partitoppen och får äta sig mätta och åtnjuta alla bekvämligheter som övriga nordkoreaner inte har en aning om. Det är rättvisa enligt den sanna kommunismen.
Till råga på allt översvämmas stora delar och matbristen blir allt värre. Tyvärr får vi inte alltid kontrollera att maten kommer dit den ska, det som jag tycker är en viktig princip för bistånd. 

Absurt ändå att vi i de svenska hushållen samtidigt slänger mat för miljarder.
"Ät upp", sa man alltid i min barndom. "Tänk på de fattiga barnen som inte får någon mat".
Det sitter märkligt nog så djupt att jag nästan aldrig kastar någon mat.
Att vara fattig är hemskt men allra värst är nog att leva i ett land där man inte vågar tala om vad man vill.