Ofta hör vi ju både privat och inom vårt uppdrag hur människor misshandlas inom de offentliga systemen. Frustrerade och vanmäktiga anhöriga och personal ser människor glida igenom systemen. Jag har själv under 35 år som sjuksköterska sett det många gånger.
Ingen vill ha tillbaka de gamla mentalsjukhusen. Jag arbetade både på S:t Lars och S:a Birgitta och det man fick se där vill vi aldrig se mera.
Men meningen med att stänga dem var ju ett bättre liv för de enskilda människorna.
För många som hade nätverk runt sig blev det säkert bättre, men alltför många har levt i det glömda Sverige. De skriker på hjälp på alla sätt men är precis osynliga.
Att så många klarat sig bra beror på engagerad personal som gjort det bästa av situationen. I senaste Dagens samhälle beskrivs hur Kalmar på ett jättebra sätt tagit sig an akutpatienter som ständigt återkommer. Dessa patienter har tur som bor i Kalmar.
Men åter till den psykiatriska vården. Idag finns ännu fler diagnoser, ännu fler unga människor som skadar sig själva och därmed även sin omgivning. Och vården är lika handfallen nu som då, det har vi fått svart på vitt på i arbetet ”ambition och ansvar” som Landsting och kommun startat tillsammans.
Det är många brister och de med psykiska besvär som får bra vård har tur som i god tid har hamnat hos rätt personal på rätt ställe .
Det är bara tur för här saknas alltför ofta rutiner, kvalitetssäkring, samarbete och uppföljning.
Regeringen har gett stimulanspengar till arbete med både rehabilitering och psykiatri, så vad ska vi skylla på?
Tummen upp för en viktig rapport, men tummen ner för det den presenterar!
Det är en lottvinst att födas i Sverige. Det får inte bli en dubbel nitlott att bli psykiskt sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar