Jag läser just nu en julklappsbok om en liberal föregångskvinna, Ingrid Gärde Widemar, som också blev Sveriges första kvinnliga justitieråd. Det var på den tiden (40talet-60talet) man fortfarande fick betona att det var en kvinna(mannen var ju norm). Så är det väl inte idag, mina vänner. Idag är det väl självklart att alla har samma chanser och vägs med samma vågskål. Eller inte?
Likalönsprincipen röstades igenom, men på känt manér lades hela frågan i utredning under lång tid, över 6 år. Men Kalmar är snäppet värre med utredningen till ett parkeringshus. Det finns hur många käppar som helst att sätta i hjulen om man vill.
Hur man under dessa år kämpade för en sådan enkel sak som att kvinnan skulle få behålla sitt eget namn som gift, visar hur mycket energi som har fått spillas på självklara saker. Men för många män var det ända fram till 60-talet obegripligt att namnet också kunde ha ett värde för en yrkeskvinna i karriären. En del kvinnor bröt redan mot lagen men 1963 fick kvinnor råda över sitt namn.
Redan då kämpade Ingrid för att inte bara en prostituerad skulle straffas utan även kunden.
Vad belönas i dag i skolan och i hemmet? Hur kan vi ta nästa steg?
har sett delar av klass 9 A och blir bara så förtvivlad på att socialisterna till den grad låtit skolan spåra ur, och att inte våga se både begåvningar och barn med svårigheter. Just nu känns det bara som att det går bakåt, när man hör språkbruket i skolan och hur tjejer och killar ska hävda sig genom att exponera sina liv och sitt yttre på nätet.
Ja, det är en intressant bok på många sätt, men jag inser att det inte är handlingsplaner och vackra paroller som ger resultat, utan enskilda människor, både kvinnor och män, som är beredda att ta små, men viktiga steg framåt och kämpa i det lilla och i sin egen vardag för att
förändra attityderna. De som vågar ifrågasätta normen får ta smällarna, men kanske också är den som ger kommande generationer mera frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar